Vad är värre än att förlora sina nära och kära?
Jag vet att jag alltid tagit förgivet att mina anhöriga alltid ska finnas här.
Så när någon går bort så rasar hela min uppbyggda skyddsvärld.

Det gör så olidlgt ont att höra just dom där orden... Dom där orden som får varenda människa att tappa allt.

Tänk hur mycket man skämtar om döden, men när den väl är framme.. Vem skrattar då?

Oftast så går folk bort av hög ålder eller sjukdom. Det är lika fruktansvärt även om man är aningen förberedd. Men du kan aldrig vara helt beredd. Du kan aldrig vänja dig vid tanken. Iallafall inte jag.

Men när någon dör ung, som tex. två av mina vänner, då rasar allt ihop. Inget av dessa besked trodde jag ens på. Jag hamnade i extrem chock och vägrade inse att dom var borta.. Borta för alltid.

Hur lär man sig att leva med det? Sedan 2006 har jag förlorat så många att jag inte har hunnit bearbeta nånting. Allt läggs bara på hög och titt som sätt så bryter jag ihop, utan att ens hinna koppla varför.

Kommer man någonsin att komma över det?

Slutar det någonsin att göra ont?

Vila i frid Bengt! Nu behöver du inte längre ha ont

Den som inte kan hata kan inte heller älska.

För att informera så konstaterade jag precis att nu har jag haft mer eller mindre konstant huvudvärk i 2 år.

Enligt mätningarna från min neurolog från sjukhuset så har jag nog bara varit 100% fri från huvudvärk sammanlagt 3 veckor på 2 år. Lite obehagligt när man tänker efter.

Det värsta är att sömnen blir drabbad av den ständiga huvudvärken vilket resulterar i en extrem irritation.

Har nog aldrig varit så lätt att reta upp som det senaste halvåret.

Kortare stubin får man nästan leta efter.

Men men, det blir väl bra någon gång i framtiden?

Dags att försöka sova lite nu så att man får något gjort imorgon.

Kärlekens dörr är svår att öppna men ännu svårare att stänga.

Då var kärlek en puss på kinden, skitsnack existerade inte, höjden av smärta var när man ramlade och skrapade upp knät och största rädslan var monstret under sängen..

Nu är skitsnack vardagsmat, Kärleken fruktansvärt svår, höjden av smärta är när vännerna sviker och största rädslan är att förlora dom man Älskar..

Det är stjärnklart i natt.
Jag satt länge på trappan och tittade på den vackra stjärnhimlen när jag tog min sista cigg innan natten.

Då slog det mig, att där ute finns faktiskt en hel värld att utforska, miljoner nya människor att träffa. Oändligt med möjligheter, även för mig.

Så varför gräver jag ner mig i alla dessa extremt små problem? Varför låter jag människor i min omgivning göra mig illa när det finns så många fler?
Jag säger det ofta men det måste bli en ändring. Har inte orken till det här längre.
Den äkta glädjen finns inte längre kvar. Jag kväver mig själv.

Dags att fokusera på mitt och hålla annat och andras problem på avstånd.
Det kommer att bli svårt, men det här håller inte.

Självkritiken står mig upp i halsen.
Om jag aldrig någonsin lär mig att acceptera och älska mig själv, då kommer jag aldrig att älska någon annan heller. 

Men rädslan sitter kvar, såren finns kvar i hjärtat.

Jag måste ordna upp mitt liv och sen är det dags för nya utmaningar, dags för att våga ta nya chanser.

Jag förstår inte.
Jag ger er allt, jag ställer upp 24/7, 365 dagar om året.
För i helvete, det finns INGEN som ställer upp så mycket som jag.

Men vad får jag för det?

Jo, jag blir anklagad för saker, folk ljuger ständigt (dessutom extremt dåligt), det snackas en jävla massa skit.

VAD har jag gjort för fel?
Ska man vara en pestig och jävlig människa för att få respekt?
För då ligger jag på botten. Jag kan nämligen inte vara elak. Inte ens om jag vill!!

Vi delade på kärlek. Jag tog kär, du tog lek.