Krampanfall nr...?

Det börjar bli lite för jobbigt nu.

Men jag vet vad ni tror, ni tror att det här är något jävla skämt, överdrift, inbillning...

Om ni bara hade en jävla aning hur jobbigt det här verkligen är.

Det är inte som någon jävla förkylning som bara går över på en vecka.

Jag är fan inte okej.

Dom här smärtorna är inte att leka med, och det går inte att bara göra något åt.

Jag har levt med det här på en lägre nivå i många många år av mitt bara 20åriga liv.

Men hur fan tror ni att det känns? Att må som om man vore 95!

Det är för mycket i kroppen som tar stryk samtidigt. Allting är fan inte bra bara för att jag ler och försöker vara som vanligt.

Jag försöker allt vad jag orkar... Men ska jag vara ärlig så vet jag inte hur länge till.

Om ni bara visste hur bra jag kan fejka att jag mår bra. Det är inte enkelt med tanke på hur ont jag har, hela tiden.

Det går inte över. Jag vaknar med smärtan och somnar med smärtan.

Min högsta önskan är verkligen att få slippa ha det såhär, må såhär, rädslan för att något ska hända ute ibland folk eller på jobbet!

Om jag bara kunde bevisa för er att det här verkligen är på allvar och inte på lek.
Det började redan i 7an, det blev värre och värre på gymnasiet men sen började det trappa ner och var näst intill helt borta.. natten till fredag förra veckan bröt helvete ut igen. Blir det så illa som sist så måste jag sluta köra bil tills det är över.

Det är fan inte kul att gråta sig till sömms varenda natt för att man inte orkar längre, för att man inte vet vart man ska ta vägen..

Jag vill inte ha det såhär. Hur mycket skit kan en människa verkligen tåla?

Vi lever idag o ett liv går så fort.

Om du va jag, va hade du gjort?

Stannar du kvar fastän hjärtat vill ut?

Kan ett farväl va ett lyckligt slut?

Svårt att förlåta den som vänder om.

Lätt att begråta det som fanns en gång.

Djävul eller gud, vem är jag vem är du?

Står du kvar, om himmelen faller?

Djävul eller gud, vad vet jag vad vet du?

Vem står kvar och vem av oss faller?

Du eller jag?