Kärlekens dörr är svår att öppna men ännu svårare att stänga.

Då var kärlek en puss på kinden, skitsnack existerade inte, höjden av smärta var när man ramlade och skrapade upp knät och största rädslan var monstret under sängen..

Nu är skitsnack vardagsmat, Kärleken fruktansvärt svår, höjden av smärta är när vännerna sviker och största rädslan är att förlora dom man Älskar..

Det är stjärnklart i natt.
Jag satt länge på trappan och tittade på den vackra stjärnhimlen när jag tog min sista cigg innan natten.

Då slog det mig, att där ute finns faktiskt en hel värld att utforska, miljoner nya människor att träffa. Oändligt med möjligheter, även för mig.

Så varför gräver jag ner mig i alla dessa extremt små problem? Varför låter jag människor i min omgivning göra mig illa när det finns så många fler?
Jag säger det ofta men det måste bli en ändring. Har inte orken till det här längre.
Den äkta glädjen finns inte längre kvar. Jag kväver mig själv.

Dags att fokusera på mitt och hålla annat och andras problem på avstånd.
Det kommer att bli svårt, men det här håller inte.

Självkritiken står mig upp i halsen.
Om jag aldrig någonsin lär mig att acceptera och älska mig själv, då kommer jag aldrig att älska någon annan heller. 

Men rädslan sitter kvar, såren finns kvar i hjärtat.

Jag måste ordna upp mitt liv och sen är det dags för nya utmaningar, dags för att våga ta nya chanser.