Idag har jag varit extremt känslig och uppriven.
En jobbig natt full med mardrömmar och ångest.

Bestämde mig för att åka till gravarna och besöka mina saknade.

Det var jobbigare än det brukar idag, och tårarna vann trots min kamp emot dom.

Kan ni inte komma tillbaka nu? Jag tycker inte om det här   

Min kamp emot mitt förflutna fortsätter. Frågan är om jag någonsin kommer att vinna? Det enda som hjälper mig att sova om nätterna är att skriva, men vad gör jag när det inte längre hjälper?

Skulle göra vad som helst för att kunna fly landet ett tag.

Behöver bara komma bort ett tag, komma bort och slippa tänka. Slippa att ständigt se sig över axeln.

Man lever bara en gång, och jag vill bara leva fullt ut, men saker sätter stopp.
Det står folk i min väg.

"Släpp det bara, du kan inte göra något åt det som varit, han kommer inte åt dig längre" Nej visst inte, men jag kan inte släppa det heller. Tro mig, det hade inte ni heller!

Ni förstår inte hur det är att leva med den ständiga rädslan. Att ständigt se skräckfilmen spelas upp i huvudet. Att höra alla ord gång på gång. Att aldrig våga lita på någon igen. Att ständigt tänka, kunde jag ha gjort något annorlunda? Berodde det på mig? Fick jag skylla mig själv? Att vara med om allt gång på gång genom mardrömmarna på nätterna. Nej, ni förstår inte.

Har man inte varit där så har man ingen aning..
Min högsta önskan är att kunna radera. Radera dom där 3 fruktansvärda åren.

Next time, I'll be bulletproof!