Den som inte kan hata kan inte heller älska.

För att informera så konstaterade jag precis att nu har jag haft mer eller mindre konstant huvudvärk i 2 år.

Enligt mätningarna från min neurolog från sjukhuset så har jag nog bara varit 100% fri från huvudvärk sammanlagt 3 veckor på 2 år. Lite obehagligt när man tänker efter.

Det värsta är att sömnen blir drabbad av den ständiga huvudvärken vilket resulterar i en extrem irritation.

Har nog aldrig varit så lätt att reta upp som det senaste halvåret.

Kortare stubin får man nästan leta efter.

Men men, det blir väl bra någon gång i framtiden?

Dags att försöka sova lite nu så att man får något gjort imorgon.

Kärlekens dörr är svår att öppna men ännu svårare att stänga.

Då var kärlek en puss på kinden, skitsnack existerade inte, höjden av smärta var när man ramlade och skrapade upp knät och största rädslan var monstret under sängen..

Nu är skitsnack vardagsmat, Kärleken fruktansvärt svår, höjden av smärta är när vännerna sviker och största rädslan är att förlora dom man Älskar..

Det är stjärnklart i natt.
Jag satt länge på trappan och tittade på den vackra stjärnhimlen när jag tog min sista cigg innan natten.

Då slog det mig, att där ute finns faktiskt en hel värld att utforska, miljoner nya människor att träffa. Oändligt med möjligheter, även för mig.

Så varför gräver jag ner mig i alla dessa extremt små problem? Varför låter jag människor i min omgivning göra mig illa när det finns så många fler?
Jag säger det ofta men det måste bli en ändring. Har inte orken till det här längre.
Den äkta glädjen finns inte längre kvar. Jag kväver mig själv.

Dags att fokusera på mitt och hålla annat och andras problem på avstånd.
Det kommer att bli svårt, men det här håller inte.

Självkritiken står mig upp i halsen.
Om jag aldrig någonsin lär mig att acceptera och älska mig själv, då kommer jag aldrig att älska någon annan heller. 

Men rädslan sitter kvar, såren finns kvar i hjärtat.

Jag måste ordna upp mitt liv och sen är det dags för nya utmaningar, dags för att våga ta nya chanser.

Jag förstår inte.
Jag ger er allt, jag ställer upp 24/7, 365 dagar om året.
För i helvete, det finns INGEN som ställer upp så mycket som jag.

Men vad får jag för det?

Jo, jag blir anklagad för saker, folk ljuger ständigt (dessutom extremt dåligt), det snackas en jävla massa skit.

VAD har jag gjort för fel?
Ska man vara en pestig och jävlig människa för att få respekt?
För då ligger jag på botten. Jag kan nämligen inte vara elak. Inte ens om jag vill!!

Vi delade på kärlek. Jag tog kär, du tog lek.

...är dagens ord!   

Ibland blir jag nästan stolt över mig själv.
Igår natt satte jag igång rejält att röja upp här hemma, har kämpat hela dagen med att gå igenom saker som ska slängas och vise versa.
Är dock ännu inte klar, men imorgon ska nya byrån byggas ihop och slutet ska fixas.

Börjar märkas skillnad och det känns riktigt bra.

Lite missnöjd med möbleringen fortfarande men hoppas på att saker och ting faller på plats imorgon.. (senare idag).

Tänk vad mycket skräp man samlar på sig genom åren och jag har alltid svårt att göra mig av med saker. "Tänk om jag behöver det här någon gång, tänk om jag ångrar mig"  
  NEJ, skärpning.. har jag inte lagt märke till det dom senaste åren så lär jag knappast behöva det nu?! Eller???   

Ja ja, vi får väl se hur det går..

Funderar på att ta mig en paus och titta lite på Fångarna på fortet. Det är jag väl iallafall värd?   

Byrå från Ikea