Varför ska livet bara vara en samling med massa beslut att fatta.
Kan man styra över sitt eget öde, eller är allt redan färdigt?

Lever vi i någon dålig film, där regissören bestämmer vilka som ska få leva ett bra liv och vilka som ska få kämpa allt vad de orkar för att bara hålla sig över ytan?
Vem bestämmer egentligen vilka som ska få dö och inte?

Igår fick vi ett samtal ifrån Trelleborg. En nära väns syster har precis gått bort.
Hon hade kämpat in i det sista men tagit sitt sista andetag förra veckan.
Varför skulle just hon lämna det här livet? Varför en person som har mer än halva livet kvar vara tvungen att dö i fruktansvärda plågor?

Hon hade ett år kvar sa dom.. men egentligen vart det bara några veckor.
Det är inte rättvist!

Hur ska hennes barn nu kunna komma över deras mammas bortgång? Hur tar man att sin lillasyster inte längre finns kvar?
Varför just hon? Varför just dom?
Varför?

Varför ska vissa bara få leva ett perfekt liv medans andra bara får motgångar?

Varför, ja det kanske man får veta när man får tag på den där jävla regissören. För den här filmen är fan INTE bra!

"You may talk, you may walk
But don't start any trouble kid
You don't mess, with the best
So don't question the way you live"

Jag skulle kunna citera två miljoner låtar här, men jag ska inte trötta ut er för mycket ;P Det är bara det att det känns så helvete mycket bättre med alla låtar som man känner igen sig i. Att ha en låt och känna "asså det här är verkligen bara vår låt!"

Ja du Linda, alla låtar är våra ;) Allt ifrån "Ain't no mountain high enough" till "My immortal"

Vi har gått igenom så jävla mycket ihop, både på gott och ont!
Jag känner att jag har lärt mig otroligt mycket av allt som hänt, och jag önskar att andra kunde lära sig av mina misstag.
Dessvärre är det inte så enkelt eftersom det verkar som att alla måste lära sig av sina egna misstag.
Men jag önskar verkligen Ingen det helvete som jag har gått igenom i mitt liv. Vissa saker är bara inte okej, och det har jag inte insett förrän nu, 20 jävla år senare.

Men samtidigt har jag blivit sjukt mycket starkare.
Och jag tänker verkligen satsa på det här nu.
INGEN ska få sätta sig på mig mer, INGEN ska få trycka ner mig!

"För jag är starkare än du, det har jag lärt mig nu"

"Jag minns när jag var liten, jag minns det som igår.
Man brydde sig varken om kläder eller hår.
Man klaga på maten, man klaga på allt.
Man gjorde bara saker man tyckte var ballt.
Men nu är man äldre och fattar lite mer.
Man tänker lite annat på saker som sker.
Man längtar tillbaka på tiden som var,
när man var liten då tiden var underbar."

Ja tänk vad åren har gått. Det känns som bara ett tag sen man satt där på IP med alla och bara levde livet!
Hur stora var ens problem då? Det var typ "oj, jag tror att hon/han är sur på mig, shit vad gör jag nu?!? eller Helvete det är midssommar och vi har inga cigg, vad ska jag ha på mig ikväll?"

Allvarligt?
Ja man var faktiskt så. Men då var så löjliga saker så sjukt Stora problem.
Nu funderar man liksom på vad fan man har gjort med sitt liv.
Valde jag rätt linje på gymnasiet? Hur hade det varit om jag hade valt en annan? Hade det varit lättare att få ett jobb om man inte var utbildad bilmekaniker utan istället valt kock eller djurvårdslinjen?
Ja, det får jag aldrig reda på heller så det är bara att kämpa vidare och tänka positivt!

Jag har äntligen insett att jag vill bara leva ett liv där jag kan satsa på mig själv och inte på alla andra, för andras skull.
Jag tänker bara må bra själv!

Men ändå tänker jag tillbaka till den tiden då vi var "familjen". Det kommer alltid att betyda så fruktansvärt mycket.
Vart vi än var, vad vi än gjorde så var vi tillsammans!
Och man var LYCKLIG!

Jag hade bestämt mig för att aldrig bli en sån här blogg person, och jag tänker inte bli det heller!
Det här är mest till mig själv för att få ut allt skit från hjärtat. Take it or leave it liksom.

Mamma är fortfarande väldigt sjuk, och jag känner att det börjar bli satans tufft nu.
Jag är inte riktigt tillräckligt stark för att ta allt som händer nu.
Kroppen börjar ta rejält med stryk.
Jag kommer inte ens ihåg när jag sov mer än 2 timmar per natt.
Allt är en stor jävla röra, inte ens hjärnan hänger med längre.. Inte för att den brukar hänga med ;)

Jag skulle vilja vara ute och gå med hunden och bara lyssna på musik och inte tänka på Nånting, men det går inte.
Jag önskar bara att jag hade haft Vikur nu. Oh god, I miss you so!

Jag vill bara lägga till ett STORT tack, till mina Underbara vänner!

Btw, Linda x2 - ALLTID. Lämna aldrig min sida!
"Finns det ett pris på verklig dumhet, då har jag redan vunnit."
Fan ta dig Linda för att du alltid vet allting om mig, att du alltid har rätt och att du bara är den absolut BÄSTA !!

Ingenting kan komma emellan oss två!