Jag är så äckligt trött på dig och dina lögner!

Jag är så trött på ditt jävla spel.

När fan ska du växa upp?

Efter allt jag har gjort liksom och alla gånger jag har förlåtit dig?

Nu fan får det räcka!

Fuck off!

En dag får man exakt vad man förtjänar!

Det är inte ett jävla fucking dugg synd om dig.

Men spela på, finns säker någon stackare som går på det.

You’ll be wishing I was there for you.

I’ll be the one you miss the most,

But you’ll only find my ghost.

As time goes by,

You’ll wonder why,

You’re all alone.

Simple Plan - Thank you

So mother, I thank you
For all you've done and still do
You got me, I got you
Together we always pull through
We always pull through

I love you <3

No more words

No more lies

No more crying

No more pain

No more hurt

No more tryin'

I fucking give up

Jag hatar den här känslan att vara otillräcklig.
Vad jag än gör så är jag aldrig tillräckligt bra för dig.
Det kommer alltid något nytt som inte duger!

Btw. Jag är inte en glad person, jag tänker inte ens försöka vara någon jag inte är.
Jag är en fucked up människa, men det skulle vem som helst vara efter allt som hänt!
Take it or leave it!
Jag orkar fan inte bry mig längre.

Satt och tänkte på allt man går igenom i livet.
Folk som man träffar, lär känna, som man sedan tappar kontakten med och försvinner.
Människor som man en gång trodde att man kände, som förändrades helt och som man valde bort.
Människor som svikit, inte bara en utan flera gånger.
Människor som funnits där, försvunnit, och kommit tillbaka.
Men även dom som man alltid haft där, fast på avstånd.
Sen finns ju dom där lite speciella människorna, som man vet aldrig kommer att lämna ens sida oavsätt vad som händer i livet.
Folk förändras, det är så det är. Acceptera det och lev med det, eller gå vidare.

Jag är otroligt tacksam för dom människorna som jag idag stolt kallar för mina vänner.
Dom som jag litar på till 210%, som funnits hela livet, men även några som har kommit och gått.
Jag är glad för att några av er har kommit tillbaka.

Efter allt som har hänt mig i livet så värdesätter mina Vänner med stort V mer än allt på jorden.
Jag kan leva utan allt så länge jag har er!

Med det här menar jag inte att jag är en perfekt människa och vän, men jag sätter alltid mina vänner först!
Jag har svårt att använda detta ord men jag vill att ni ska veta hur otroligt mycket jag älskar er.
Vad som än händer så kommer ni alltid att ha en enormt stor plats i mitt hjärta.

You’re on my heart just like a tattoo

   Kan inte sova.. är så jävla orolig.

Ska åka med min lilla hund till en hjärtspecialist imorgon.

Kan inte släppa tanken på att dom kan säga, "tyvärr det finns inte mycket mer vi kan göra."

Min lilla bebis, han är bara tre år. Varför skulle han födas med hjärtfel?

Jag älskar honom och jag vill bara inte att han ska behöva lida så vad som än händer imorgon så får jag ta det som det kommer.

Försöker fördriva tiden eller iallafall bli trött så jag tittar på underbara Miami INK - I LOVE!!!

Jag skulle gärna åka dit för att bli tatuerad av Ami eller Chris, helt underbart duktiga killar och äkta eyecandy.

Fast jag kanske borde bestämma mig för vilken tatuering jag ska göra, och hur jag vill ha den.

Får nöja mig med den jag har så länge, borde egentligen fylla i den men att tatuera ryggraden är faktiskt sådär.

Sugen på att pierca mig mer också men jag börjar känna mig lite för gammal för att börja om med det igen.

Den fasen har jag kanske gått över, eller? Ja ja, vi får väl se vad jag hittar på.

Ska ju tydligen bli en gladare människa också, men vi får väl se hur det går/blir med den saken.

Jag är rädd för att det är såhär jag är.

Försöka sova någon timme iallafall?

Godnatt på er

Krampanfall nr...?

Det börjar bli lite för jobbigt nu.

Men jag vet vad ni tror, ni tror att det här är något jävla skämt, överdrift, inbillning...

Om ni bara hade en jävla aning hur jobbigt det här verkligen är.

Det är inte som någon jävla förkylning som bara går över på en vecka.

Jag är fan inte okej.

Dom här smärtorna är inte att leka med, och det går inte att bara göra något åt.

Jag har levt med det här på en lägre nivå i många många år av mitt bara 20åriga liv.

Men hur fan tror ni att det känns? Att må som om man vore 95!

Det är för mycket i kroppen som tar stryk samtidigt. Allting är fan inte bra bara för att jag ler och försöker vara som vanligt.

Jag försöker allt vad jag orkar... Men ska jag vara ärlig så vet jag inte hur länge till.

Om ni bara visste hur bra jag kan fejka att jag mår bra. Det är inte enkelt med tanke på hur ont jag har, hela tiden.

Det går inte över. Jag vaknar med smärtan och somnar med smärtan.

Min högsta önskan är verkligen att få slippa ha det såhär, må såhär, rädslan för att något ska hända ute ibland folk eller på jobbet!

Om jag bara kunde bevisa för er att det här verkligen är på allvar och inte på lek.
Det började redan i 7an, det blev värre och värre på gymnasiet men sen började det trappa ner och var näst intill helt borta.. natten till fredag förra veckan bröt helvete ut igen. Blir det så illa som sist så måste jag sluta köra bil tills det är över.

Det är fan inte kul att gråta sig till sömms varenda natt för att man inte orkar längre, för att man inte vet vart man ska ta vägen..

Jag vill inte ha det såhär. Hur mycket skit kan en människa verkligen tåla?

Vi lever idag o ett liv går så fort.

Om du va jag, va hade du gjort?

Stannar du kvar fastän hjärtat vill ut?

Kan ett farväl va ett lyckligt slut?

Svårt att förlåta den som vänder om.

Lätt att begråta det som fanns en gång.

Djävul eller gud, vem är jag vem är du?

Står du kvar, om himmelen faller?

Djävul eller gud, vad vet jag vad vet du?

Vem står kvar och vem av oss faller?

Du eller jag?